Urban Mining

Gruvbrytning är inte det enda sättet att få fram de kritiska metaller och mineraler vi behöver för den gröna omställningen – de kan även plockas ur avfall, vilket minskar mängden jungfruliga material som behövs – vilket innebär färre gruvor. Med gruvbrytningens irreversibla skador på miljön, och ofta socioekonomiska konsekvenser världen över, är gruvbrytning som primär källa för material ohållbart. I och med det pågående globala skifte från fossil energi till förnybar, ökar behovet att metaller och mineral till vindturbiner, solceller, batterier och vätgasproduktion – men även till transportsektorn som behöver batterier till allt från bilar till elcyklar och tung transport. OECD förutspår att år 2023s behov av 79 miljarder ton material kommer att uppgå till 167 miljarder ton under år 2060.

Urban mining – urban gruvbrytning på svenska – är idén om att ta reda på värdefullt material från avfall, som annars kanske hade gått till soptippar eller blivit uppeldade. Det här kan inkludera allt från vanliga metaller och plast, till mer sällsynta material. Urban mining låter oss ta till vara på material som det finns en begränsad tillgång till, samtidigt som vi minskar dess klimatpåverkan genom att inte låta det bli sopor. Viktigast av allt, så undviker vi att utnyttja nya resurser som kan skada ekosystemen eller orsaka utsläpp, som att starta nya gruvor. Urban mining är en nyckelspelare i en cirkulär ekonomi, där vi ser till att resursers livslängd ökar avsevärt.

SGU, Sverige geologiska undersökning, har tillsammans med Naturvårdsverket fått i uppdrag att öka möjligheterna till urban mining, där fokus ligger på kritiska mineral och metaller. Bara i Sverige finns aluminium, koppar och bly till ett värde av miljarder kronor, mycket i bortglömda och oanvända kablar och rör under städerna.

6,6 miljarder smartphones

År 2022 fanns 6.6 miljarder smartphones i användning i världen, vilket innebär att en majoritet av världens invånare äger en. I telefonerna finns flera olika metaller och mineraler – väldigt väldigt lite av vardera, förvisso – men där vissa material är extremt svåra att bryta, eller är otroligt ovanliga. Men telefonerna har en relativt kort livslängd – vilket gör att gamla versioner ligger undangömda hemma i byrålådor. Forskning visade att enbart i Schweiz fanns närmare sju miljoner oanvända telefoner undanstoppade – och enbart guldvärdet i dessa uppgick till 10 miljoner dollar.

Även om oanvända telefoner är ett litet exempel, visar det på varför vi behöver få igång ett så kallat urban mining- system – på ett hållbart sätt.

Fördelar med urban mining

Elektroniskt avfall som smartphones är ett utmärkt exempel på urban mining – förutsatt att produkten inte kan repareras och användas på nytt, förstås. Det finns idag många företag som köper gamla smartphones för att reparera och sälja vidare, men utöver det är telefonerna inte ansedda som en ekonomisk källa för material som guld, silver, koppar, lithium och kobolt. Men när man tar i beaktande de miljökostnader som finns för att bryta dessa material, så har forskning visat att urban mining är att föredra. I den tidigare nämnda Schweiziska studien, sa många att de kunde tänka sig att sälja sin telefon för 5 dollar eller mindre – och marknadsvärdet för metallerna i telefonen är under 2 dollar. Men om man räknar in externa kostnader för gruvbrytning, är värdet på metallerna istället 18 dollar.

Även avfall från rivningsarbete eller byggnation är viktigt att ta med i kalkylen. År 2020, enbart i Europa, uppstod runt 850 miljoner ton bygg- och rivavfall. Stål, koppar och aluminium kan ofta hittas i det avfallet, men det finns även sätt att återvinna och återanvända förorenande material som cement.

I och med den mängd elektroniskt avfall vi kastar, hamnar stora mängder på soptippar och avfallsupplag som farligt avfall samtidigt som det är en värdefull sekundär resurs. Resurserna på soptippen kan dessutom ha en högre koncentration än en gruva och blir därmed mer värdefullt än en konventionell gruva. Vikten av urban mining som en del av den cirkulära ekonomin bygger på två viktiga grunder: värdeåtervinning, genom att man återinför restmaterial som insatsvaror i produktionskedjan, samt att man mildrar de miljömässiga och sociala konsekvenserna av avfallsgenerering. Urban mining blir även en säker och hållbar leveranskedja, jämfört med att utnyttja naturresurser – som när det gäller metall och mineral, ofta är koncentrerade på avlägsna platser eller i geopolitiskt instabila regioner. Att ha resursen nära till hans ökar resursberoende samtidigt som man minskar transporter.

Urban minings begränsningar

Det finns dock ett stort gap mellan urban minings potential som råvaruproduktion, och den mängd råvaror som återvinns på ett effektivt sätt. Ur en kvantitativ synvinkel är urban mining idag enbart likvärdig med återvinning av uttjänta produkter. Viss elektronik återvinns idag i Europa, men processen är ännu i sin linda, och går oftast ut på att smälta samman enheter och ta bort de mest värdefulla metallerna; ofta koppar, guld och silver.

Nuvarande system har även stora begränsningar när det kommer till att återvinna kritiska råvaror från både deponier och avfallsdammar. För de flesta av dessa är återvinningsgraden idag mindre än 10 procent av den potentiellt återvinningsbara mängden. Detta på grund av utmaningar som sträcker sig från organisatoriska till tekniska och ekonomiska, när det kommer till att återvinna råvaror från en både mångfaldig och komplex resursbas som finns utspridd över hela världen.